Att sätta på sig en mask.

hei.
här kommer en liten kvällstanke som jag vill dela med mig.

Att sätta på sig en mask, det är så enkelt.
Att låssas vara någon annan, det är så enkelt.
Att spela teater, det är så enkelt.
MEN! Att våga visa sitt riktiga jag, är inte alltid så enkelt.
Att våga visa sig sårbar, är inte alltid så enkelt.
Men frågan är, vill vi bli igenkänd genom att vi sätter på oss en mask och "låssas" eller vill vi vara äkta och våga visa oss sårbara ?  Jag vet iallafall attGud ser igenom oss. Gud ser oss.
Gud som har skapat både himmel och jord men det bästa av allt, han har ju skapat dig och mig till sin avbild (jag vet ni har hört detta tusen gånger men det är faktiskt sjukt coolt)  borde intevi vara mer glada, tacksamma, stolta över vem vi är ?  Att inte sätta på oss en mask utan va dig själv och var stolt och våga mer. Våga visa dig sårbar. Våga ha en dålig dag. Våga vara dig, våga vara äkta.
Gud älskar dig !

/Sara

" Jag ser ljuset "

Har fått en sådan glöd och sådan inspiration på senaste att jag inte vet vad så tänkte skriva ner lite tankar jag har.

Jag tvivlar, det gör jag varje dag. Jag har fått så många frågor om att sedan jag blev frälst, att mitt liv har inte längre nå problem, att livet är som en räls, att det är en dans på rosor. MEN! ja. Jag levde på rosa moln i några veckor, det är sant. Men verkligheten slog mig. Frågan jag ställde mig själv, hur lever jag som en kristen? hur är jag, vad börjar jag med? För nu tror jag på detta, det gör jag verkligen. Jag vill heller inte leva halvhjärtat utan helhjärtat.

Jag ska vara helt ärlig och säga er att det senaste året har varit bland det värsta året i mitt liv.  Kan säga rent ut att det har varit ett helvete.

För sedan jag verkligen mötte Jesus så har jag blivit berörd på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Men på nå sett har livet mött sitt allra svartaste för mig, att jag inte visste hur jag skulle kunna komma upp igen. Jag såg inget ljus. Allt var svart.  Jag förstod inte varför? jag skrek och var så besviken på Gud att det inte finns ord.  I många stunder i min ensamhet så ville jag verkligen ge upp, jag ville det.  Men på något konstigt sätt så fortsatte jag, jag fortsatte kämpa.

Jag ifrågasatte Gud konstant.  Jag fick aldrig något svar.  Jag slutade gå till kyrkan för det fanns ingen mening kände jag.  Men en kväll så gick jag till en konsert av nå slag och efter konserten mötte jag en människa som det bara ”klickade” med, jag förstod inte varför men det var nå speciellt med henne.

Efter denna kväll har vi träffats fler gånger och jag ser nu att det var ingen slump att jag träffade henne, verkligen inte. Det ser jag nu. Det var genom Gud, och tack vare detta har jag fått träffa så många fina nya människor.

Och tack vare denna kväll så ser jag ett mer ljus, det är helt otroligt hur Gud använder människor, och hur han sänder människor till en.

Att genom olika personer att man kan få en ljusgnista igen.

”Jag ser ljuset” exakt så känner jag just nu. Jag ser ett ljus och jag kan vara ärlig mot mig själv och faktiskt säga det. Det är otroligt vad dessa människor har förändrat för mig.

Men som sagt, jag tvivlar, varje dag. Bara för man är kristen så är inte livet på topp, det är verkligen inte det.

Det kan bli så sjukt mörkt att man inte vet vart man ska ta vägen. För saker händer, plötsliga händelser eller att bara att vi lever i en trasig värld och vi blir påverkade. Livet är en hård skola. Men den största hjälparen är Jesus, utan han vore jag ingenting. Jag hade inte suttit här, denna Lördagskväll.

Det är aldrig kört, det finns alltid hopp. Det är så sant.

Ingen är ett hopplöst fall för Jesus.

Det var allt för mig denna kväll !

/ Sara

en dröm .

Hej alla fina människor!

Jag är en otroligt dålig bloggare men jag har känt på senaste att jag vill skriva om sådant jag tycker är relevant och som jag verkligen vill dela.

 I alla fall jag är en människa med otroligt mycket drömmar och visioner,

Har alltid i hela mitt liv drömt om väldigt mycket.

T.ex. Anledningen till varför jag kom hit till Norge från första början var att jag skulle jobba ca 3 månader och sedan fara iväg till Nya Zeeland och göra mina drömmars resa! det var mitt mål, min tanke, att jobba så mycket och sedan dra iväg.

Men min norgeperiod har blivit helt annorlunda än vad jag har tänkt.

Först och främst skulle jag vara här max 3 månader men jag har snart varit här ett år. 

Mitt fokus skulle vara att jobba så mycket att jag inte skulle tänka på något annat men det visade sig att just när jag kom var det ovanligt mycket svenskar här och det var väldigt svårt att få jobb.

Men jag tror Guds plan var att jag skulle fokusera mer på själv och lära känna nya människor. Att få bort mina fördomar om norskar; att dom ikke är så ”dumma, konstiga, blåsta osv.. “som jag tänkte. Jag är bara en människa och jag har fördomar om folk.  Men Gud är god och jag har fått lära känna så fina människor.  

Så allt har blivit helt annorlunda, jag har äntligen hittat en plats där jag tänker att jag vill fortsätta bo, där jag känner att jag vill utbilda mig, där jag vill stadga mig. Jag tänker att det här är hemma nu.

 så har jag inte känt på många år.  Tack Gud för det.

 Efter allt jag har upplevt, att jag fått möta Jesus och vad Gud har gjort för mig den senaste tiden, den kärlek jag har fått smak på det vill jag verkligen dela vidare, vill visa att det finns en väg ut ur allt mörker, jag vill vara en lärjunge, vill visa på Guds kärlek. Vill vara ett vittnesbörd.

Förut har jag alltid tänkt på vad jag vill, vad jag behöver. Osv.  Men efter den kärlek och omsorg så känner jag så oerhört starkt att jag inte vill vara så egoistisk utan jag vill kunna dela den kärlek jag upplevt.

Så nu den senaste månaden som jag har varit frälst har jag frågat Gud, ” vad kan jag göra, vad kan lilla Sara göra ”

Så var det en god vän som berättade om lovenepal- gå in på www.lovenepal.se -och läs  !  och då kände jag direkt att det är dit jag ska, jag har alltid haft ett hjärta för barn, och för de som har det svårt.  Där kan jag verkligen göra en förändring, jag kan hjälpa, jag kan kanske hjälpa en flicka, och de är mer än jag någonsin har hoppats på. 

Jag vet att Gud har allt i sin hand och han har en sådan omsorg om allt verkligen. Han har gjort så mycket de senaste månaderna att jag blir helt överväldigande av kärlek och den kärlek jag har fått upplevt har jag ens inte upplevt på mina 24 år.

Det behövs mycket förbön ! för att jag ska kunna åka iväg behöver jag människor som ber, och att Gud ska visa mig en väg.

Gud är god. Glöm aldrig det.

Ha en fin vecka allesammans. Ni är så bra !

Kramkramkramkram / Sara

En skeptiker

Hej  alla underbara människor.

I några veckor nu har jag tänkt att jag ska skriva ett blogginlägg, men har som inte blivit av för jag har haft fullt upp, så ska försöka skriva några rader.

De senaste veckorna har varit väldigt händelserika, har skett så mycket med mig själv.

I mitt förra inlägg berättade jag lite om att jag har fått en tro på Gud och är väldigt öppen för det här med kristna tron.  

För 2 veckor sedan beslutade jag på en gudstjänst att ta emot Jesus på riktigt.

I månader nu har jag brottas det här med kristna tron och framför allt med Jesusbiten. När jag började alphakursen i januari var jag övertygad att Jesus finns inte, för det första finns det inga bevis, om han skulle finnas, varför har mitt liv bara varit ett rent helvete?  då skulle väl ändå han komma och se till att jag har det bra eller?

Så under halva kursen försökte jag motbevisa att Jesus finns fasiken inte.

Men efter alphaweekend, blev jag berörd på ett sätt jag aldrig varit med om, och jag försökte ta reda på vad skjutton var det där? Vad vare jag kände? Var det bara en illution eller var det verkligen på riktigt?

Så efter helgen så började jag läsa massor på internet, pratade med mamma, pratade med olika ledare, vänner osv. om ”den dära Jesus ”   jag sa att jag skulle motbevisa att han fanns, men för det första så finns det bevis att han har faktiskt gått här på jorden, det gör det. Det är vetenskapligt bevisat. Och eftersom jag tror stenhårt på vetenskapen så var jag som illa tvungen att tro på det.  Så det köpte jag.  Men det där att han dött för vår skull  och har uppstått, aldrig. Varför skulle det ske? Det är inte logiskt? Och att Gud älskar mig? Never.  Jag har gjort så sjukt mycket skit, och allt skit jag varit med om, så nä.

Men tiden gick och ju mer jag pratade och ju mer öppen jag var, ju mer frågor jag hade ju mer värme kände jag. Varje gång jag gick in i betel bara öste det värme, öste komplimanger, öste det bara en sådan kärlek jag aldrig känt.

Jag kunde inte undanfly detta. ( jo jag kunde sluta gå till kyrkan men det ville jag inte)

Några veckor gick och varje dag varje möte, på nätterna t.o.m så hörde jag namnet ”jesus” viskande, och  jag kände en sådan närvoro jag ikke kan beskriva ( för er som inte tror , låter detta som jag hittat på eller bara strunt säkert men tänk så här. Jag var så emot, jag var så skeptisk, jag ville inte, jag vågade inte men jag har ödmjukat mig och nu tror jag mer än någonsin)

Varje predikan jag har varit på har verkligen berört mig på djupet, som att Gud har dragit i mig fast jag inte har förstått, som varför ska jag få alla frågor, varför vill jag ha svar på allt? När jag som förut var nöjd med mitt liv? Men tydligen vill han något med mig att göra.

Så för två veckor sen,jag minns ikke mycket av predikan Men lovsången det brann inom mig, det var en eld, det var en sådan värme och kärlek jag ikke var beredd på. Kan inte förklara med ord.  Jag kan verkligen inte det.  För det är Gud som har berört mig på djupet, och jag kände bara en sådan kärlek.

Så just då, jag kunde inte neka, kunde inte undanfly någonting så det var ingen tvekan om saken, så jag gick fram för förbön på en gång och de bad för mig. Och det var så starkt att ja det finns inga ord.

Men efter där, jag var så lycklig om ni någonsin varit riktigt riktigt riktigt förälskad så plusar ni det med 10 gånger , ungefär så kändes det för mig.

I en hel vecka vandrade jag på moln, jag ville bara krama om alla jag mötte, ville bara sprida kärlek.

Men ni undrar, är det på topp hela tiden? Självklart ikke, det har landat lite mera nu och jag har kommit ”tillbaka ” till verkligheten.  Men jag har insett att oavsett hur svart det än ser ut, hur fruktansvärt vidrigt livet är så finns det alltid en som har haft det värre och som alltid finns där. Och det är Jesus. Alltså, utan han vore jag ingenting. Helt klart. Ingenting.  Jag vill verkligen leva mitt liv för han, jag vet inte hur man lever som en kristen, jag vet knappt hur man ber, vet knappt hur man läser bibeln för jag somnar nästan varje gång. Men det jag vet är att jag har en församling som jag stormtrivs i, och har fått så många fina nya vänner och en helt ny familj som bryr sig och som kan guida mig in i det nya.

Sedan har jag Jesus i mitt hjärta och jag vill bara sprida hans kärlek. Alltså den kärlek jag har fått smak av vill jag bara sprida. Aaah !

Jag vet inte vad Gud vill med mitt liv, jag vet inte vad för gåvor jag har men det ska jag ta reda på.  Och jag ser verkligen fram emot att få lära känna honom ännu mera.

Tack för mig.

Gud välsigne er alla.

/ Sara

Gud?

Hejhopp  alla folk.

Jag vet att jag inte har skrivit på väldigt väldigt länge. Men jag har kännt under en rätt lång tid nu att jag inte har haft så mycket att berätta, eller i och för sig har jag det för det har hänt så sinnesjukt mycket på den senaste tiden. Men har inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig.

Men nu känner jag väldigt starkt att jag ska skriva lite grann om mitt liv eller nåt.

Folk som känner mig vet att jag har så mycket lättare att uttrycka mig i skrift än i tal.   Jag uttrycker mig helst kreativ, oftast är det så jag bearbetar saker och ting.

Men det var inte det jag skulle skriva om nu.

Under en lång period så har jag  kämpat och brottats med  mycket tankar, och speciellt de senaste månaderna.  Jag och Frida som för nu är på Nz, men hon ville gå till kyrkan så började vi gå till Betelkyrkan här i Trondheim, en pingtkyrka.  Jag var väldigt skeptisk från en början men tänkte att det kan vara ett bra sätt att lära känna folk.

När vi for dit på en gudstjänst ( typ November nån gång)  så fick vi ett sådant enormt välkommande jag aldrig någonsin känt i hela mitt liv, det var nåt med denna kyrka, så fort jag kom in så var det något annorlunda.  Det var en atmosfär jag inte var beredd på att känna.  Och det var en sådan värme, och sådana fina människor vi mötte.  Så vi båda var helt lyriska av lycka, och kände starkt att vi skulle fortsätta gå dit. Så helgen efter så for vi på ungdomsmöte så satt jag och pratade med ungdomsledaren där.  Det var så starkt för jag kände verkligen att jag ville ha svar på alla mina frågor jag hade om Gud, om Jesus, om bibeln osv.  och hela samtalet var så otroligt bra.  Så där efter bestämde jag mig för att  gå alphakursen som skulle börja  då i januari.

Ni som ikke känner mig så ät jag uppvuxen i en kristen familj, har gått i kyrkan hela mitt liv, har många kristna vänner, har gått bibelskola, gått en religonskurs på universitet, men på nå sätt har det alltid varit mina föräldrars tro, ikke min egna.  Och jag ha r känt nu de sista åren, speciellt de sista året att jag vill ikke tro på nåt som jag inte känner er sant, eller jag vill inte tro på något bara för mina vänner gör det, utan OM jag ska tro ska det vara min egna vilja och min egna överbevisning.  Vill verkligen tro att detta är sant osv.

Jag går inte med strömmen, jag är inte en sån person, jag  gör inte som alla andra bara för ”dom” tror så ska jag också göra det, bara för jag umgås mycket med kristna människor så måste jag bete mig på ett visst sätt,  nä. Jag köper inte det. Om jag verkligen ska tro, så vill jag göra det 110 % och inte 50, jag vill verkligen tro av hela mitt hjärta.

Under de senaste månaderna så har jag gått denna alphakurs och jag har känt så otroligt starkt, så mycket som har berört mitt innersta jag inte trodde var möjligt.

Att man bara kan komma dit som är, och bemötandet jag har blivit bemött- jag har inte varit beredd på något av detta, men det jag har känt är bara en sådan enorm kärlek och omsorg.

Men frågan är ju tror jag nu?

Ja, jag tror på att de finns en Gud ja, det kan ikke vara en slump, de måste finnas en mening. Med allt, med att vi människor finns , att  vi lever. Men. Jag tror ikke på Jesus. Jag tror ikke på Bibeln,  det är för mycket där jag ikke håller med om.

Men jag är en sådan person att jag verkligen vill ha bevis, jag vill ha framför mig att Gud finns osv.  jag tro på logik,  det måste vara logiskt, annars kan jag ikke tro.  Men på nå sätt, de senaste månaderna så mitt tankesätt har ändrats drastiskt.  I November trode jag ens ikke på Gud. Jag brydde mig inte. Jag bara ”jag vet inte” jag bryr mig inte.

Men nu, det är så mycket som har skett med mitt inre att jag vet ens inte vad jag ska skriva för det finns ikke tillräckligt med ord att  beskriva hur rörd och tacksam jag är för att jag för det första kom hit till Trondheim, att jag har mött dessa människor och att jag har fått en större insikt om mig själv om andra och lite mer vem Gud är och vad verkligen den kristna tron innebär.

Även fast man har hört det hela livet så får man nya insikter varje dag,  och nu är jag absolut mer öppen för detta, och tycker bara detta är så oerhört intressant och lärorikt.

Det är en resa om något.  Och det är fantastiskt!

Have a nice day.

/ Sara

Rubrik.

Hejhopp !

Jag är verkligen världssämst på att blogga, läser knappt bloggar längre.
Iallafall så har jag haft en fantastisk juleferie, var hemma över jul sedan nyår for jag upp till Skellefteå och hälsade på mina kusseliner med familjer.

Nyttårsafton var helt fantastisk ! Hade det så kuligt. ((:
Här kommer det litt bilds. ((: