Att sätta på sig en mask.

hei.
här kommer en liten kvällstanke som jag vill dela med mig.

Att sätta på sig en mask, det är så enkelt.
Att låssas vara någon annan, det är så enkelt.
Att spela teater, det är så enkelt.
MEN! Att våga visa sitt riktiga jag, är inte alltid så enkelt.
Att våga visa sig sårbar, är inte alltid så enkelt.
Men frågan är, vill vi bli igenkänd genom att vi sätter på oss en mask och "låssas" eller vill vi vara äkta och våga visa oss sårbara ?  Jag vet iallafall attGud ser igenom oss. Gud ser oss.
Gud som har skapat både himmel och jord men det bästa av allt, han har ju skapat dig och mig till sin avbild (jag vet ni har hört detta tusen gånger men det är faktiskt sjukt coolt)  borde intevi vara mer glada, tacksamma, stolta över vem vi är ?  Att inte sätta på oss en mask utan va dig själv och var stolt och våga mer. Våga visa dig sårbar. Våga ha en dålig dag. Våga vara dig, våga vara äkta.
Gud älskar dig !

/Sara

" Jag ser ljuset "

Har fått en sådan glöd och sådan inspiration på senaste att jag inte vet vad så tänkte skriva ner lite tankar jag har.

Jag tvivlar, det gör jag varje dag. Jag har fått så många frågor om att sedan jag blev frälst, att mitt liv har inte längre nå problem, att livet är som en räls, att det är en dans på rosor. MEN! ja. Jag levde på rosa moln i några veckor, det är sant. Men verkligheten slog mig. Frågan jag ställde mig själv, hur lever jag som en kristen? hur är jag, vad börjar jag med? För nu tror jag på detta, det gör jag verkligen. Jag vill heller inte leva halvhjärtat utan helhjärtat.

Jag ska vara helt ärlig och säga er att det senaste året har varit bland det värsta året i mitt liv.  Kan säga rent ut att det har varit ett helvete.

För sedan jag verkligen mötte Jesus så har jag blivit berörd på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Men på nå sett har livet mött sitt allra svartaste för mig, att jag inte visste hur jag skulle kunna komma upp igen. Jag såg inget ljus. Allt var svart.  Jag förstod inte varför? jag skrek och var så besviken på Gud att det inte finns ord.  I många stunder i min ensamhet så ville jag verkligen ge upp, jag ville det.  Men på något konstigt sätt så fortsatte jag, jag fortsatte kämpa.

Jag ifrågasatte Gud konstant.  Jag fick aldrig något svar.  Jag slutade gå till kyrkan för det fanns ingen mening kände jag.  Men en kväll så gick jag till en konsert av nå slag och efter konserten mötte jag en människa som det bara ”klickade” med, jag förstod inte varför men det var nå speciellt med henne.

Efter denna kväll har vi träffats fler gånger och jag ser nu att det var ingen slump att jag träffade henne, verkligen inte. Det ser jag nu. Det var genom Gud, och tack vare detta har jag fått träffa så många fina nya människor.

Och tack vare denna kväll så ser jag ett mer ljus, det är helt otroligt hur Gud använder människor, och hur han sänder människor till en.

Att genom olika personer att man kan få en ljusgnista igen.

”Jag ser ljuset” exakt så känner jag just nu. Jag ser ett ljus och jag kan vara ärlig mot mig själv och faktiskt säga det. Det är otroligt vad dessa människor har förändrat för mig.

Men som sagt, jag tvivlar, varje dag. Bara för man är kristen så är inte livet på topp, det är verkligen inte det.

Det kan bli så sjukt mörkt att man inte vet vart man ska ta vägen. För saker händer, plötsliga händelser eller att bara att vi lever i en trasig värld och vi blir påverkade. Livet är en hård skola. Men den största hjälparen är Jesus, utan han vore jag ingenting. Jag hade inte suttit här, denna Lördagskväll.

Det är aldrig kört, det finns alltid hopp. Det är så sant.

Ingen är ett hopplöst fall för Jesus.

Det var allt för mig denna kväll !

/ Sara